Ett ögonblick? Ja, vad sjutton ska jag berätta om...

Jag satt i logen, jag hade precis sminkat mig in i det sista och kastade en sista blick i spegeln. Jag bar en svart tröja med silvriga glitter knoppar som prydde den. Till det hade jag en svart liten tuff kjol. Jag var redo. Redo för att gå upp på scenen, redo för att göra mitt bästa. Jag gick upp för den svarta trappan, kikade ut lite mellan de svarta längderna vid scenen och såg ut över publiken. Hjärtat bultade som aldrig förr. Jag gick långsamt ut i mörkret och ställde mig i mitten utan scenen, helt ensam men säker på vad jag gjorde. Musiken startade och musiken satts igång. Små, korta dans steg och rörelser flög ut ur min kropp.

 Mina läppar mimade till orden: Hej hej hej, umbara  yeah yeah. En dag, skulle jag gå ner på stan, fanns ingenting att göra. Såg dig, jag tror det var på fotbollsplan, du viskade i någons öra. När du såg på mig, jag minns inte vad. Det kändes så bra. Jag kan inte tänka på annat än bara dig, tjolahopptjollahej! Om du var min, du var bara min. Och jag var din, bara din. Ooooohoh.

Självsäker, cool, tuff. Shit, vad grym jag var. Jag ställde mig på scenen för Små Stjärnorna 2004 helt ensam, helt solo. Vilken adrenalidkick.