Sitter i sängen med en kopp te och hoppas på att bli lite friskare. Ikväll blir det en lugn hemmakväll med film och mys, imorgon sover min älskling här. Jag saknar honom. Det är sjukt hur mycket man saknar folk, hur ofta man kan sakna folk alltså. Om jag träffat honom kvällen innan och sovit hos honom, och nästa dag när jag kommer hem saknar jag honom igen. Och så är det hela tiden, jag saknar honom hela tiden. Men så är det väl när man är kär?

Känner ni igen den här känslan man får om man vill ta kontakt med en person men gör det inte för att inte verka jobbig och för på? Man plågas lite liksom, man vill, men man vet att man inte ska, man får inte. Man vill ju absolut inte verka som en jobbig person som kommer sitta som ett plåster på stjärten i kommande 128798439 år. Så är jag iaf. Jag hatar att ta kontakt först. Jag är rädd för att vara jobbig och krävande på något sätt. Samtidigt om man låter den andra ta kontakt så vet man hela tiden att den vill prata med dig, för annars skulle den inte kontakta dig, right? Undrar om andra känner likadant... Om den inte heller tar kontakt blir det ju jobbigt, då blir det aldrig någonting av det hela. Trist.

Ibland får jag ångest när jag äter mat. Eller oftast är det efter jag äter mat. Men ibland blir det så att jag stannar upp precis när jag äter och kollar på maten. Usch, tänker jag. Då mår jag alltid illa och får endel panik-attacker. Jag äcklas liksom av mat ibland. Det är ganska illa, nu i eftertanken. Man känner hur dumt det låter. Vafan, mat som mat? Människor behöver äta, that's it. Men ändå är man så dum. Jag såg ett program förut då de pratade om dessa saker, tydligen kallas det matmissbruk.

Jag är en väldigt känslig person. Till ytan är jag tuff och tålig, men inuti är jag hur svag som helst. Jag kan börja gråta över vad som helst i princip. Jag gråter alltid till film t.ex. Jag sätter mig liksom in i situationen. Vilken film det än är? Jo, jag gråter. Om jag inte är med några coola människor, då jag alltid håller in tårarna så det bränner i halsen. Haha.

Jag har faktiskt inte så många vänner. Det tror jag beror på att jag alltid umgåts med samma personer. På senare år har den kontakten tagit slut, så då umgicks jag med en massa killar ett tag. Jag vet inte, jag trivs liksom bäst med killar. Men nu är jag tillbaka på banan och har endel tjejkompisar också. Jag är väldigt öppenhjärtad, jag säger det som kommer upp i min skalle och jag är alltid ärlig om saker. Om jag ljuger syns det rätt igenom mig.

Varför jag skriver det här? Ingen aning. Jag vet ändå att det inte är någon som kommer läsa det. Menmen, det var några tankar från mitt huvud, skönt att bli av med dom iaf.
LOVE